1 month

God eftermiddag. 
Med medvetenheten om att detta troligen kommer bli ett långt inlägg så vill jag säga: håll i er!
 
 
Jag har nyss druckit en kopp kaffe och ätit chiapudding med nyplockade blåbär. Det var vad jag fick i mig till lunch idag. Och helt ärligt känns det inte jättebra. Jag vill vara snäll mot min kropp och ge den, den näringen som den behöver - men idag går det inte riktigt. 
Jag vaknade i natt och visste inte vad jag skulle ta mig till. Hjärtat dunkade och magen ville vända sig ut och in. Även fast du troligen var helt omedveten om vad som hände så hjälpte du mig. Jag tog mig igenom natten och när jag vaknade var det som ingenting hade hänt. 
 
Dagarna har börjat gå i ett och jag avskyr det. Jag trivs fruktansvärt bra på jobbet och framför allt att jag har mycket fritid som jag kan planera utifrån mig själv. Det senaste har jag använt den tiden till att kasta ut hälften av mitt rum. Allt ska ändras, jag vill starta om - men det går inte riktigt...
 
Jag försöker inte glida in i det liv jag hade här i Sverige innan jag åkte för det vet jag inte går, allt är förändrat - och att gå tillbaka till det liv jag hade innan jag åkte är det sista jag vill! Jag vill inte gå runt i min gamla stad och minnas alla saker som har hänt här, jag vill inte se ansikten jag känner igen, jag vill inte se alla klädda i samma stil och jag vill inte behöva beställa mat eller be om hjälp på svenska. Jag jobbar fortfarande på att inte kasta ur mig engelska meningar, att uppfatta om saker är dyra eller billiga (ja, jag omvandlar SEK till USD i huvudet), lära mig vad de olika vägskyltarna betyder, förstå att allting inte ligger inom en radie på en mil och har öppet nästintill dygnet runt, att tanka själv (ja, i USA tankade de åt mig på bensikstationerna), att lönen inte kommer varje vecka och liknande saker. 
 
 
Hur kommer det sig att det är 100 gånger svårare att anpassa sig till Sverige än vad det var att anpassa sig till USA? Återigen läser jag DENNA artikel och tycker den sätter ord på allt på ett så korrekt sätt. 

It’s like learning a foreign language that no one around you speaks so there is no way to communicate to them how you really feel. This is why once you’ve traveled for the first time all you want to do is leave again. They call it the travel bug, but really it’s the effort to return to a place where you are surrounded by people who speak the same language as you. Not English or Spanish or Mandarin or Portuguese, but that language where others know what it’s like to leave, change, grow, experience, learn, then go home again and feel more lost in your hometown then you did in the most foreign place you visited.

Varje person som frågar om USA, som låter mig babbla på om mina glam-dagar i NYC eller försöker sätta sig in hur jag känner är så fruktansvärt värdefulla. Jag försöker catcha up i vad som har hänt här medan jag har varit borta men om vi ska kunna fortsätta vår vänskap härifrån måste ni förstå att för mig är händelserna i USA minst lika viktiga som händelserna här i Sverige.
 
Hur ska jag lära mig kommunicera med folk igen?  
 

"This is the hardest part about traveling, and it’s the very reason why we all run away again"

DENNA artikel har cirkulerat runt bland mina rese-kompisar på Facebook och jag finner inga ord.
 
 
 
Jag förstår varje ord.
Jag känner varje ord.
 
Jag var borta i ett halvår, kom hem och kände dessa ord. Jag vill inte ens tänka hur det kommer kännas när jag kommer hem efter ett år och hela äventyret är över...
 
Om två månader är jag tillbaka i Sverige och det skrämmer mig.
Jag vet att det kommer vara fruktansvärt kul att vara tillbaka i början. Att få träffa alla nära och kära och få berätta om alla mina äventyr. Men sedan bleknar allt. Alla nära och kära kommer gå tillbaka till liven de har byggt upp medan jag har varit borta. Mina historier kommer bli gamla och ointressanta att lyssna på. Allt kommer blekna.
 
Jag kommer hem och måste bygga ett nytt liv. Det finns ingenting jag kan gå tillbaka till. Att bygga något nytt skrämmer mig inte men att försöka få folk, som har känt mig så väl innan, att förstå att allt är så annorlunda för mig nu är skrämmande. De tror att Moa som lämnade förra året kommer komma tillbaka, men det kommer hon nog inte...
 
Tankarna på vart jag kan rymma här näst finns redan. Hur rymmer jag från verkligheten?
 

A Broken Heart

 
Just nu är det så fruktansvärt jobbigt att kastas fram och tillbaka mellan olika känslor. Jag vet inte ens vart jag ska ta vägen. 
Ena stunden saknar man allt som påminner om Sverige och är redo att lämna USA. Andra stunden ser jag New York som det enda rätta stället, jag har byggt upp ett liv här som jag är så fruktansvärt stolt över och aldrig vill lämna. 
Hjärtat brister sakta men säkert. Hur gör man plats för två ställen på en och samma plats? Varför känns det som jag måste välja ett ställe? I Sverige finns ingen att dela mina New York upplevelser med men i New York finns inte mina älskade från Sverige.  
Hur ska jag kunna plocka ihop bitarna av mitt hjärta, sätta mig på en flyg och aldig komma tillbaka till det liv jag har här just nu. För även om jag kommer kunna åka tillbaka till NYC på semester kommer det aldrig vara detsamma...
 
Förra veckan var jag så taggad på att få komma tillbaka till Sverige. Att få träffa alla saknade människor, att skapa nya minnen och börja ett nytt kapitel av mitt liv.
Denna vecka sitter tårarna i halsgropen hela tiden. Jag vill inte lämna, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte - inte ens lite.