1 month

God eftermiddag. 
Med medvetenheten om att detta troligen kommer bli ett långt inlägg så vill jag säga: håll i er!
 
 
Jag har nyss druckit en kopp kaffe och ätit chiapudding med nyplockade blåbär. Det var vad jag fick i mig till lunch idag. Och helt ärligt känns det inte jättebra. Jag vill vara snäll mot min kropp och ge den, den näringen som den behöver - men idag går det inte riktigt. 
Jag vaknade i natt och visste inte vad jag skulle ta mig till. Hjärtat dunkade och magen ville vända sig ut och in. Även fast du troligen var helt omedveten om vad som hände så hjälpte du mig. Jag tog mig igenom natten och när jag vaknade var det som ingenting hade hänt. 
 
Dagarna har börjat gå i ett och jag avskyr det. Jag trivs fruktansvärt bra på jobbet och framför allt att jag har mycket fritid som jag kan planera utifrån mig själv. Det senaste har jag använt den tiden till att kasta ut hälften av mitt rum. Allt ska ändras, jag vill starta om - men det går inte riktigt...
 
Jag försöker inte glida in i det liv jag hade här i Sverige innan jag åkte för det vet jag inte går, allt är förändrat - och att gå tillbaka till det liv jag hade innan jag åkte är det sista jag vill! Jag vill inte gå runt i min gamla stad och minnas alla saker som har hänt här, jag vill inte se ansikten jag känner igen, jag vill inte se alla klädda i samma stil och jag vill inte behöva beställa mat eller be om hjälp på svenska. Jag jobbar fortfarande på att inte kasta ur mig engelska meningar, att uppfatta om saker är dyra eller billiga (ja, jag omvandlar SEK till USD i huvudet), lära mig vad de olika vägskyltarna betyder, förstå att allting inte ligger inom en radie på en mil och har öppet nästintill dygnet runt, att tanka själv (ja, i USA tankade de åt mig på bensikstationerna), att lönen inte kommer varje vecka och liknande saker. 
 
 
Hur kommer det sig att det är 100 gånger svårare att anpassa sig till Sverige än vad det var att anpassa sig till USA? Återigen läser jag DENNA artikel och tycker den sätter ord på allt på ett så korrekt sätt. 

It’s like learning a foreign language that no one around you speaks so there is no way to communicate to them how you really feel. This is why once you’ve traveled for the first time all you want to do is leave again. They call it the travel bug, but really it’s the effort to return to a place where you are surrounded by people who speak the same language as you. Not English or Spanish or Mandarin or Portuguese, but that language where others know what it’s like to leave, change, grow, experience, learn, then go home again and feel more lost in your hometown then you did in the most foreign place you visited.

Varje person som frågar om USA, som låter mig babbla på om mina glam-dagar i NYC eller försöker sätta sig in hur jag känner är så fruktansvärt värdefulla. Jag försöker catcha up i vad som har hänt här medan jag har varit borta men om vi ska kunna fortsätta vår vänskap härifrån måste ni förstå att för mig är händelserna i USA minst lika viktiga som händelserna här i Sverige.
 
Hur ska jag lära mig kommunicera med folk igen?