"This is the hardest part about traveling, and it’s the very reason why we all run away again"

DENNA artikel har cirkulerat runt bland mina rese-kompisar på Facebook och jag finner inga ord.
 
 
 
Jag förstår varje ord.
Jag känner varje ord.
 
Jag var borta i ett halvår, kom hem och kände dessa ord. Jag vill inte ens tänka hur det kommer kännas när jag kommer hem efter ett år och hela äventyret är över...
 
Om två månader är jag tillbaka i Sverige och det skrämmer mig.
Jag vet att det kommer vara fruktansvärt kul att vara tillbaka i början. Att få träffa alla nära och kära och få berätta om alla mina äventyr. Men sedan bleknar allt. Alla nära och kära kommer gå tillbaka till liven de har byggt upp medan jag har varit borta. Mina historier kommer bli gamla och ointressanta att lyssna på. Allt kommer blekna.
 
Jag kommer hem och måste bygga ett nytt liv. Det finns ingenting jag kan gå tillbaka till. Att bygga något nytt skrämmer mig inte men att försöka få folk, som har känt mig så väl innan, att förstå att allt är så annorlunda för mig nu är skrämmande. De tror att Moa som lämnade förra året kommer komma tillbaka, men det kommer hon nog inte...
 
Tankarna på vart jag kan rymma här näst finns redan. Hur rymmer jag från verkligheten?