Last week

Usch vilken dag.
Det började redan kl. 4 i morse av att jag vaknade. Jag visste redan då att denna vecka kommer det inte bli mycket sömn...
 
Sista veckan i New York
 
Det är som ett knivhugg rakt i hjärtat varje gång jag säger det, skriver det eller tänker det.
 
Hur förklarar jag? 
När jag i så många års tid har försökt hittat en plats där jag trivs. En plats där jag känner att jag kan vara mig själv, har bra personer runt omkring mig och en plats som dag efter dag ger mig livskraft. Nu har jag hittat den platsen. Jag vet precis vart jag ska ta vägen när jag känner mig på ett visst humör. Jag har träffat och fortsätter träffa så mycket underbart folk. Allt faller bara på plats här och det finns ingen oro. Det är onaturligt att kunna leva i nuet så naturligt som jag gör. 
 
Jag ångrar ibland att jag har levt så mycket i nuet här. Ångrar är väl egentligen helt fel ord men ibland tänker jag att jag borde ha planerat året bättre och förberett mig på att jag är här en avsatt tid. Jag är en person som behöver förbereda mig för allt. Jag behöver en plan, struktur, metod och tid för att känna mig lugn och nöjd. Jag har aldrig förberett mig på att åka tillbaka till Sverige utan istället fokuserat på annat. 
 
Varför lämnar man när allt är så himla perfekt? 
För när jag tog beslutet om att stanna eller inte var allt annorlunda. Tre månader har gått sedan jag fattade beslutet och då kändes resan tillbaka till Sverige ofantligt långt bort. Jag ska inte säga att jag ångrar mitt beslut men hade jag tagit ett beslut idag istället hade det kanske sett annorlunda ut.
 
Det som känns jobbigt är att det mesta här inte är konstant. Om jag kommer tillbaka senare kommer säkerligen många av de personerna jag känner vara borta. Det är nu jag känner att jag har rätt ålder för staden, rätt kontakter, rätt intressen och så vidare. New York känns bara helt rätt stad för livet jag vill leva just nu. 
 
Sen har vi au pair livet. Även fast New York känns så himla rätt så gör inte au pair livet det.  Missuppfatta mig inte, jag har haft ett fantastiskt år och en riktigt bra upplevelse - men ett år räcker.  
 
Tillbaka till dagen.
Tio timmars jobb stod på dagens schema och det rullade på som vanligt. Förutom vid lunch kanske... Vi sitter och äter när ett av barnen brister ut i gråt och skriker "I DONT WANT YOU TO LEAVE!". Jag tycker det är jobbigt att prata med barnen om att jag ska lämna. De frågar hela tiden om jag vill lämna och det vill jag ju inte men när de frågar varför jag lämnar om jag inte vill blir det svårt att ge svar. Jag tror att varken jag eller barnen vet hur vi ska hantera alla känslor just nu.
 
Nu på kvällen har jag träffat Joanne och Sophie för att säga hejdå. Även fast vi inte har spenderat jättemycket tid tillsammans har vi alltid finnits där för varandra under året. Förhoppningsvis finns det fler äventyr för oss tre att hämta ut - det intalar jag mig själv i alla fall för att det ska bli lättare att ta farväl.