Goodbye for now

I dag vaknade jag upp, gick in till barnen som så mysigt låg på golvet bland sovsäckar, kuddar och täcken och läste böcker. 
Jag sa sedan hejdå till min värdpappa och hans ord sitter fortfarande kvar. "It so weird, it feels like losing a family member"
Jag gjorde sedan frukost till mig och barnen. Jag, den nya au pairen och barnen satt sedan och åt frukost medan min värdmamma skjutsade min värdpappa. 
Sedan var det dags för mig att lämna. Jag som i vanliga fall brukar få mycket resfeber kände inget. Jag kände inte heller så mycket när jag vinkade av Pleasantville eller när vi åkte förbi NYC skyline. Troligen hade jag stängt av allt. Kanske förstod jag inte riktigt vad som hände heller. 
Väl på flygplatsen sa jag hejdå till min värdmamma och barnen. Jag vet att jag kommer hålla bra kontakt med dem och  träffa dem snart igen så det kändes rätt okej. Däremot fick jag kämpa tillbaka några tårar när min värdmamma kramade mig hårt, tackade för allt och sa att jag måste komma tillbaka snart med bruten röst och grät en liten skvätt.
Sedan var det dags för mig att checka in, ta mig igenom säkerhetskontrollen och hitta till min gate. 


Jag ska inte ljuga. När planet rullade ut på startbanan och jag såg NYC skyline föll tårarna ner på min kind okontrollerat. Det är sjukt vad en stad kan göra med en. Men jag kommer tillbaka och jag vet att min stad kommer vänta på mig. 

Nu väntar nya äventyr.

Last day in Westchester

När jag gick upp igår packade jag ner det sista och flyttade ut alla mina saker ur rummet som har varit mitt. Sedan kom städerskorna och städade överallt. Barnen stod i rummet, kollade sig runtomkring och sa "It looks so empty" och det gjorde det. Helt plötsligt var ett år nedpackat i tre väskor. 
Sedan åkte jag och barnen till en park. Där satt jag på bänken i solen, åt en croissant och drack en kopp kaffe medan jag tog in den sista dagen. Vi åkte sedan till Pleasantville för att göra lite ärenden - mataffären, bokaffären, froyoaffären och biltvätten.
När vi sedan kom tillbaka hem Skypeade vi med Marce (en tidigare au pair till familjen). När vi satt där och pratade kom min värdmamma hem med familjens nya au pair. Barnen visade den nya au pairen runt i huset och på gården. Eftermiddagen kretsade runt den nya au pairen och det kändes faktiskt skönt. Det gav mig andrum och tid att acceptera allt. Det kändes lite konstigt att hon var där men ändå så naturligt. Barnen var oroliga eftersom de ville få den nya au pairen att känna sig välkomnad men ändå att jag skulle känna mig speciell. Hur underbara är inte dessa barn!? De frågade mig flera gånger när vi var ensamma i rummet "Are you okay Moa?" - finaste! Jag märkte på dom att detta var en jobbig dag för dem. 
Mot kvällen tog jag, den nya au pairen och barnen bilen till parken följt av pianolektionen. Senare på kvällen åt jag, den nya au pairen och Rebecca middag. Självklart åt vi vår sista middag tillsammans på samma ställe som vi åt vår första middag tillsammans på. Vi avslutade hela dagen med en sista runda på Target.  


Jag kommer sakna Westcheater något oerhört. De charmiga små städerna och lugnet jag alltid har känt här. 

Love overload

Tisdagen bestod också av 10 timmars jobb. Lite här och var hittar jag små meddelanden som säger "Dear Moa, please don't leave". Hur ska jag kunna krossa alla dessa hjärtan och lämna? 
På kvällen hämtade jag upp Rebecca och vi tog en middag på Applebee's uteservering. Den fina människan skämmer bort mig med fina blogg-inlägg och uppskattning. Ännu ett hjärta jag inte kan lämna. 


Idag är det onsdag och likaså idag jobbade jag 10 timmar. Medan vi var hemma kom familjens handyman förbi. Han hade med sig en lite leaving gift vilket var otroligt omtänktsamt av honom! Vi spenderade några timmar vid poolen med barnens bästisar och i slutet fick jag ta farväl. De är mycket personer som jag träffar regelbunder och många extra barn jag tar hand om. Jag har inte tänk på det nu för än alla föräldrar tackar mig för året och önskar mig lycka till i framtiden. På kvällen åkte jag, min värdmamma och barnen till en resturang för att ha en liten avskedsmiddag. Barnen hade gjort sig fina, gav mig en liten present och försökte hålla tillbaka tårarna under middagen. Finaste värdfamiljen och hjärtan som jag som sagt inte kan lämna.
 

Det är helt otroligt hur mycket folk jag har lärt känna under året och hur de på ett eller annat sätt har lämnat ett avtryck. Jag vill fortsätta spring på dessa människor, jag vill bli medbjuden på middagar och jag vill bara känna en kontakt med dem.
Nu har jag börjat stänga ner känslorna. Koppla bort vad som händer för att faktiskt kunna sätta mig på ett plan och försvinna härifrån.